Dikter
"Träd är dikter som
jorden skriver på himlen."
Kahlil Gibran
Kom till ro. Hitta en egen plats där du kan sätta dig ned. Här finns träddikter att höra och läsa!
Trädet
När min dörr är stängd och min lampa släckt
och jag sitter svept i skymningens andedräkt,
då känner jag runtomkring mig röras
grenar, ett träds grenar.
I mitt rum, där ingen annan bor,
breder trädet ut en skugga så mjuk som flor.
Det lever tyst, det växer väl,
det blir vad en okänd menar.
Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.
Jag är rädd ibland och frågar ängsligt:
Är vi så säkert vänner?
Men det lever lugnt, och det växer still,
och jag vet inte vart det strävar och vart det vill.
Det är ljuvt och trolskt att bo så nära
en som man inte känner...
-
Ur diktsamlingen "Gömda land" av Karin Boye.
Ur September på åsen
i "Syner"
Guldklart mellan bokarnas glesa stammar
lyser senhöstkvällningen;
sakta rör sig,
andas och rinner oavbrutet
den immigt glödande ljusfloden
in under de bruna löven.
I de nakna grenarna
klingar det stundom
klart, metalliskt
som en bristande utdragen violinton.
-
av Vilhelm Ekelund
Vilhelm Ekelunds verk "Syner" är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.
http://litteraturbanken.se/
I en ung bokskog
Bokars hängande grönska
i lummig ring
stänger på alla håll
här rundt omkring.
Men borta vid ledet, där vägen
strimmar förbi,
sig öppnar en utsikt, ängljus,
blånande fri.
En vagn sig rullande närmar
med surrande klang;
där syns den, en fjädergungande
char á bancs.
Dammiga stadsbor i högljudt
glammande ring,
svarta hattar med
blåklintskransar ikring.
En enslig trashank borta
vid vägens kant
gnolar en visstump hit
med hes diskant.
Så bullrar en arbetsvagn
i sakta fart,
vid ledet säckarne ullhvitt
skina snart.
Nu är här så tyst här inne
i bokars sal,
andaktsstilla, lugnande,
sommarsval.
Ett gungande surr bland grenar
och fågelbon
sjunger i hvalfven doft som
en orgelton,
som i det ljudfulla koret
glömt sig har
och stannat med klangrikt vaggande
brus där kvar.
Spelande, soliga ringar
skimra på
stammar, mossbrunfläckiga,
ranka, grå.
Af klargröna, späda kvistar
spänner sig fram
ett nät, ett skiftande skirt,
från stam till stam.
Det är, som skogen det hölle
skyggt emot
hvar tungtrådd, trampande, prasslande
människofot.
Det är, som därur det hviskade
fint ett: "blif!
Rör ej mitt unga, doftrikt
lekande lif!
Blif med ditt släp och ditt kval
och din fröjd utom
min spirande, luftigt rena
helgedom!"
En bofink flyger tyst
bak skimrande nät,
och innerst en råbock rör sig
med varsamma fjät.
-
av Albert Ulrik Bååth
