Björnar och liv på sten

Tystnaden är stor, men en kort tid under sommarens början hörs bergfink, rödvingetrast, gransångare, lövsångare och många andra sommargästande fåglar.

Lavskrikan (bilden) är exempel på en stannfågel som ofta kan bli närgången människor. Den är tystlåten men har också många olika läten, ibland jamanden. Hör exempel i den här guiden!

När hösten sedan kommer är chanserna som störst att kunna få se någon av de många björnarna som finns här. Lyssna när Alf-Erik Kristoffersson berättar om björnarna! Klicka på bilden!

När björnen vaknar på våren kan den ha förbränt 40 procent av sin vikt.

Björnar hör bra. De ställer sig gärna på bakbenen om de blir osäkra, för att få bättre koll. De kan springa fortare än någon människa.

Björnspillning.

På långt håll ser Sonfjällets blockhav rätt gråa och livlösa ut. Men när du kommer närmare upptäcker du att stenar och block är täckta av lavar. Vanligast är den gulgröna kartlaven. Här finns också fönsterlav, islandslav, grå och gulvit renlav.

När den senaste inlandsisens hade smält för ungefär 9000 år sen började det att växa på marken igen. I Sonfjällsområdet är växtligheten ganska artfattig. Det är för att den dominerande bergarten, vemdalskvartsit, ger näringsfattiga och grovkorniga jordar. De håller inte kvar vatten och i kombination vädret har därför lavhedar och lavrika rishedar blivit de vanligaste vegetationstyperna.

Fjällbjörken har härjade stammar. Den låga busken, dvärgbjörken, var en av de första växterna som vandrade in efter istiden.

Längs bäckravinerna upp mot fjället kan örtrikedomen och färgprakten vara stor.

Torta.

Skogen i nationalparken är delvis påverkad av skogshuggningar runt förra sekelskiftet. Dessutom har vissa delar drabbats av skogsbränder flera gånger. De ”ärr” som träden har fått efter bränderna kallas brandljud.

Det kan ha funnits människor här i mer än 8000 år! Läs och hör mer i guiden!